Vi spinner vidare på ett gammalt känt tema. Det var
bättre förr. Jag ska inte skriva något långt om hur det var när jag var yngre
eller varför inte väldigt ung. Allas våra bästa stunder har vi säkerligen
upplevt i någon av våra föräldrars famn. Vem minns väl inte när man började
utforska markerna utanför hemmet. Hur man låg på lur i skogen för att få en
skymt av något djur eller kanske blev skrämd av något djur. Ett minne som sitter
i tills döden skiljer oss åt är när jag satte mig på en tuva i hagen utanför där
jag bodde. Det var sommar och kortbyxor gällde. Kalsonger var inte så viktigt på
den tiden utan det var kortbyxor. Jag satt där på tuvan tills jag trodde hela
underlivet tagit eld. Det sved som elden. Jag hoppade och studsade. Sprang som
en galning men det sved än värre. Jodå, jag hade suttit i ett myrbo där
innevånarna var små och gula. De blev förblönnade naturligtvis när jag skymde
utsikten och så gick det som det gick. Det tog en evighet, kändes det som, innan
svedan försvann. Det tog också lång tid innan jag satte mig i hagen och jag
undersökte noga tuvan jag skulle sitta på.
Var det bättre förr? Javisst var det bättre förr. Man
levde helt sorglös och tog dagen som den kom. Mamma fanns alltid till
hands om man slagit sig eller fått myror i brallan. Samma sak när Tomas
ramlade in i nässelsnåret. Då fanns mamma där. Mamma fanns alltid när
något gått fel. Nu får man klara sig själv och det går det också. Man
får vara förälder till sina egna barn. Nu har de slutat ramla in i
nässlorna men de behöver en förälder att luta sig mot ibland i alla
fall.
Har du något minne från din ungdom? Helst ett som
beskriver att det faktiskt var bättre förr fast bara lite eller så.
Skriv och berätta. Jag tycker det skulle vara "dubbelkanon" som Göran
Kropp uttryckte det en gång. Har du en bild eller två tar jag gärna emot
det också. Skanna kan jag hjälpa till med om du vill.
Christer
|
