Knivdåd, djurplågeri och fornlämningar, en jämförelse

Läste i bladet (hörde även på radio) att stormen Per rivit upp fornlämningar från järnåldern. Någon stenbevarare på Länsstyrelsen var mäkta upprörd över detta fenomen. Inte nog med att Per rivit upp en del gamla fornminnen, nu skulle virket ut ur skogen också. Det viktigaste att tänka på då var att anmäla till Skogsstyrelsen så att man fick reda på om det fanns några fornminnen. Vilket är viktigast? Att få ut virket innan granbarkborrar och annat får fäste för astronomiska belopp eller att några stenar ligger inrättade som det gjort tidigare. Jämför gärna detta med att en 27-åring brutalt knivhugger en ung kille i Norrahammar. Inte ett hugg utan många. Det påminner lite om dådet i Linköping. En vettvilling som bedöms som så pass frisk att han kan vistas bland oss vanliga medborgare får utlopp för sina perversa lustar.

En annan jämförelse som också kan göras är den fastighetsägare som mer eller mindre ovetandes hyrde en grävmaskin för att ta bort lite sten i sin hästhage. Vilket surr det blev på handläggaren på Länsstyrelsen. Stenålders gravar förstörda som kanske ska restaureras och ovanpå alltihop ett skadestånd. Jämför dessa stenar med den djurägare som misskötte sina djur så gravt att de svalt ihjäl eller dog av vattnet som var förorenat av avföring och urin. Vilka for mest illa, stenarna eller djuren? Det lär finnas cirka 60 000 fornlämningar i Östergötland. Det är markägarens ansvar att se till att dessa inte far illa. Bäst att täcka över dem om man skulle råka bruka sin mark med skogsbruk eller kanske inrätta en säkerhetszon runt dem. Ibland undrar man om det verkligen är fornlämningar och inte bara en hög stenar som lagts upp vid nybrytning av åkermark på 1800-talet.

Har vi verkligen behov av att syna hela Östergötland med lupp och hitta den ena fornlämningen efter den andra?