Det ser ut att bli en riktig vinter i år också. Det är skönt med ordning på årstiderna. Snön ligger så vit och fin. Några tag med skyffeln så är det klart. Kanske tar man fram snöslungan också för att bli av med snön ett stycke bort. Fördelen med snö är att det blir lite ljusare. Man upplever inte mörkret som så kompakt som det blir när det är barmark. Det är ordentligt kallt också. Nu behöver det inte vara 20 minus det räcker med 10 -12 grader, minus alltså. Då fungerar inte det eländiga saltet utan vägen håller sig torr och nästan vit. Lite grus ibland som man kan köra fast i den packade snön. Ganska perfekt alltså. Som nog många känner till så gillar jag vintern. jag gillar alla årstider egentligen men vintern är fin. Kallt så man slipper svettas. I december kan man pynta lite på huset med några slingor med blått ljus. Lite granrisgirlander i trappräcket och en runt dörren. Nytt för i år är vår gamla plastgran som satts ut med belysning i. Lite smal men fullt fungerande. Kanske det blir mer grejer för det finns fler girlander. Blå belysning i staketet? Vem vet. Nu hoppas jag att det håller sig till slutet av mars. Det vore fint.

Vad minns man egentligen från sin barndoms vintrar, och jular. Man minns det man vill minnas tror jag. Man vill minnas att det blev kallt tidigt så isarna lade sig på de små pölar som fanns i omgivningarna ute vid Togetorp i Östra Harg. Det var ett par små pölar bara men det blev is fort. Skridskor på och tjock mössa. Hjälm var inte uppfunnet på den tiden. Tusan vad man slog sig i början av säsongen. Ibland slog man sig som bara den men eftersom ingen var med och lyssnade eller såg på så blev det inget skrik och inga tårar. Det var bara så.
Man vill också minnas att snön kom tidigt, redan i början på december så att skidorna kunde provas. Som den värsta Jean-Claude Killy kastade man sig utför branten bakom brygghuset. En brant som var en liten bergkant på kanske 20 meters längd med en höjdskillnad på ett par meter. Huvva, vad det gick fort. Tiden för åkningen var ju inte så lång men hastigheten med vilken man, med näsan före, plöjde ner i snön vid slutet var hög. Det var ju ingen där heller så det blev varken tårar eller skrik. Roligt hade man. Mycket roligt. Pulka var ett annat roligt åkdon som begagnades mycket. Samma brant som Killy slängt sig utför tidigare fick bli bob-bana. Det fanns ytterligare en ganska lång fast inte så brant backe där mästerskapen i pulka avgjordes understundom. Ibland fanns bara en deltagare men det hände att John dök upp. Han var lite yngre men en rackare på pulka. Vi hade roligt, så roligt det bara går att ha. Favoriten var tefatet man åkte på. En rund plåt med uppvikt kant. Lite trög de första vändorna på säsongen innan rosten var bortslipad. Sedan var den snabb, fullständigt ostyrbar och gick inte att bromsa. Ibland satte väl någon tall eller gran stopp för vidare framfart men vad gjorde det. Man linkade hem till mamma som tog bort stelnat blod från ansiktet, gjorde lite varm choklad och bullar eller en ostsmörgås. Sedan fanns det ingen återvändo. På't igen. Jo det var en sorglös tid. Kanske därför jag tycker så mycket om vintern. Nu strömmar en massa minnen fram.

Så var det ju det där med jul. Hur var det nu? Hade vi vita jular? Man vill ju minnas det i alla fall. Sanningen ligger väl inom felmarginalen. Visst var det vita jular men det hände också att det var grönt och kolsvart ute. Ibland kom snön på julafton och ibland, fast inte så ofta tror jag, kom den inte förrän efter nyår. Då var det inte roligt att titta på de nya skidorna utan att kunna prova dem. Var det varmt så gick det ju inte att prova skridskorna heller. Hur det egentligen var minns jag inte riktigt från mina tidiga år men jag vill minnas att det var vita jular för det mesta. man minns när det var skyltsöndag. Vi åkte med Malmslättstrafikens vita bussar in till Linköping. Det var lite högtidligt. Storögd tittade man på allt som fanns i skyltfönstren. Det fanns skyltfönster med kläder för pojkar och män, för flickor och kvinnor och så fanns de absolut roligaste skyltfönstren. De var de med leksaker i. Där ville man ju stå hur länge som helst och bara titta och drömma om att man ägde dem. Det fanns mycket annat också men som liten kille lade man inte allt på minnet. Det fanns skyltfönster med musik i . Levande tomtar som spelade så det hördes ut. Det gick att handla godis också. Det luktade av diverse olika glögg, kaffe och godis. Det var för det mesta mamma och jag som åkte in till skyltsöndagen.
Strax före jul åkte vi in för att handla lite till jul. Exakt vad som handlades har jag inget minne av. Det var inte så intressant som att gå en stund på leksaksavdelningen på EPA eller Tempo. Där kunde man röra vid grejerna. En sak minns jag i alla fall. Det fanns julbonader att köpa på varuhusen. Ett av dem hade en likadan bonad som vi hade på vårt utedass vilket jag påpekade högt och tydligt för mamma. Hon har senare berättat om sin tacksamhet för att jag använde ordet dass och inte det andra synonyma ordet jag hört hemma.
Så blev det då dagen före dopparedagen. Granen skulle tas in och far och jag brukade klä den i finrummet. Jodå, vi hade ett finrum som bara användes när vi fick besök och till jul. Det hade under ett par dagar luktat gott ifrån köket där mamma stekte köttbullar och gjorde syltor och rullader av olika sorter. Dagen för skulle ju skinkan kokas också. Det luktade så gott så det kan inte beskrivas.
Den stora dagen infann sig efter världens längsta natt. Frukost fanns knappt tid till utan första julklappen skulle öppnas. Vi hade inget överflöd hemma men ett par klappar blev det allt. Nu hade man sysselsättning ett tag så dagen flöt på och sedan kom tomten. Tomten hade aldrig tid att komma medan det var ljust utan först framåt kvällen kom han. Det var allt lite konstigt att far alltid missade tomtens besök men man kunde ju berätta om hur det varit när tomten varit på besök.
Senare när familjen vuxit med ytterligare två barn varav den yngsta inte kom förrän 1964 kunde far vara med när tomten kom men då kunde yngsta syster berätta för mig att jag missat tomten. Attan också att han hunnit komma medan jag var ute ett ärende men det var inget att göra åt.
Ibland firade vi jul hos farmor och farfar i Godegård. Det var ju alltid roligt att åka dit men farmors julklappar var alltid mjuka paket i brunt omslagspapper eller i en papperspåse. Man visste ju nästa i förväg att det var ett par stickade strumpor eller vantar. Det var liksom lite standard. Hos dem var det också ett fint julbord med det som ska finnas. Farmors revbensspjäll var lite i särklass. Där fanns också frukt som farfar hämtade i källaren. När man gick ner där så luktade det så gott av frukt och annat som förvarades i matkällaren. Jag minns särskilt en julafton i Godegård. Jag fick ett alldeles runt paket. Det var en ficklampa med rött, grönt och vitt ljus. Det var en liten plastcylinder som man sköt över lampan med hjälp av en knapp på utsidan av ficklampan. Det var ju bland det häftigaste man varit med om alltså.

Så gick det till i min barndoms dagar. Det var väldigt högtidligt med jul. Numera är det inte på samma sätt. Nu är tanken bakom av underordnad betydelse. Det ska vara glittrigt och mycket ståhej. Handlarna önskar att vi köper en bil till far och något annat svindyrt till mor. Barna ska väl ha minst en dator eller Ipad är det väl i år. Jag vet inte hur det ska sluta. Vi har tagit bort mycket av traditionerna här. Egentligen är det väl bara fönstersmyckningen som hustrun gör. Det ska tejpas och grejas lite. Julgardiner och adventsljusstakar ska det vara. Pyntet inomhus är borta. Vi hade girlander i taket och tomtar fyllda med riskorn i mängder. Jag vill inte påstå att jag saknar det där men visst var det lite speciellt. När man sitter så här och skriver lite kommer minnena över en och man minns både stort och smått. Doften i matkällaren hos farmor och farfar kommer att sitta för evigt. Jag käner den tydligt. Ingrid Marie och andra goda äpplen fick man och lagom till jul kom bananbåtarna och de med apelsiner. Det fanns inte under resten av året vill jag minnas.

Nu ska vi hoppas och tro att vi får en vit jul. Det vore ju hemskt om all den här snön skulle smälta bort. Det skulle bli väldigt kladdigt tror jag.

God jul

Christer