Besök vid milan.

Janne, chefskolaren, bjöd in ett gäng LRF-medlemmar från Vårdnäs, som är hans hemtrakter. Vid tiden för besöket sken ingen sol på himlen. Regnet skvalade och det blåste lite snålt. Man blev faktiskt lite ”rösen” under tiden man var där.
I samband med besöket fick deltagarna en kort guidning på hembygdsområdet och sedan var det dags för Janne att tala om milan.

Exakt hur länge man tillverkat kol är det väl ingen som med säkerhet vet. Institutet för forntida teknik, IFT, har publicerat en artikel där K-G Lindblad skriver om historiken att tillverka kol. Enligt Lindblad räknar man med att kol har tillverkats sedan 6000 – 8000 år tillbaka. Kol är torrdestillerat trä som vid processen får sitt bränslevärde avsevärt höjt. Från början användes kolgrop. Man grävde en grop i marken och antände ved som staplats däri. En, kanske, inte alltför effektiv metod. Runt tidig medeltid tror man att den svenska, så kallade, liggmilan togs i bruk. Den kan liknas vid en timmertrave som man kolade på samma sätt som de senare resmilorna. Resmilan infördes på 1500-talet av tyska smeder och av valloner. Skillnaden mellan en resmila och en liggmila är hur man placerar virket. Den kanske mest kända vallonen är Louis de Geer. Östgötamilan kan troligen hänföras till att det i Finspång med omnejd bedrevs en mycket intensiv utveckling av bergsindustrin. För att göra järn måste man ha kol. I trakterna av Ulrika har också många milor kolats. Boxholms bruk ligger i närheten och där användes stora mängder kol.

Milan i Ulrika, Eleonora II, är av den typ som har en skorsten. Det är en vidareutveckling av den traditionella resmilan. Det är fortfarande den resmila fast med skorsten. Vid Gammelkroppa (slutet av artikeln) kolarskola började man 1933 leda ut milgaserna via en skorsten. Det förkortar kolningstiden samtidigt som den ger mer kol av högre kvalitet.

Under tidigt 1900-tal förbrukade de svenska järnbruken cirka 4 – 5 miljoner kubikmeter träkol per år. Det minskade sedan till cirka en miljon kubikmeter eftersom man använde koks istället för kol. Under krigsåren sköt förbrukningen åter i höjden på grund av gengasdrift av bilar. Numer är det huvudsakligen vid grillning som man använder träkol.

Det var lite om kolarkonsten. Kolarkonsten lär ha dött ut mellan åren 1945 och 1950. Janne tillhör en liten skara som fortfarande kan kola en mila. Förhoppningsvis dör inte kolarkonsten ut helt eftersom det är spännande med gamla tekniker.

Du kan själv göra din egen lilla kolmila. Henrik Rödjegård har skrivit en bra beskrivning.

Lite kolarhistorier

Kolbullar
Hämtat från http://www.utsidan.se/ddb/reportage/faktarep/761.htm

Kolarna brukade vistas i skogen långt hemifrån under långa tider. De behövde kunna laga kaloririk mat på råvaror som klarade lång tids förvaring utan kylskåp. Kolbullen, som är en sorts fläskpannkaka, har blivit en klassisk rätt.

100 gram rökt och tärnat fläsk, helst ”torrsaltat” eller ”amerikanskt”.
4 deciliter vatten
Ungefär 4 deciliter vetemjöl
En halv matsked salt
Blanda vatten, mjöl och salt till en smet som är något tjockare och segare än pannkakssmet.
(Smeten går bra att förbereda hemma och förvara något dygn i plastflaska.) Bryn lite av fläsket i stekpanna över öppen eld. Häll smet i pannan så att kolbullen blir ungefär dubbelt så tjock som en pannkaka. Stek båda sidorna.
Till kolbullen serveras vatten i kåsan. Måltiden avslutas självklart med kokkaffe.
De första dagarna är kolbulle en riktig delikatess.

Källmaterial

Länkar finns här samt på vissa ställen i texten.